Föreningen Gamla Lund firade härom året 100-årsjubileum och arrangerade då en utställning om stadens utbyggnad och arkitektur sedan 1900-talets början. Arkitekturtemat tas upp på nytt i Gamla Lunds årsbok 2020 – som kommer att publiceras till hösten – om arkitekter och arkitektur i Lund. Boken har form av ett lexikon, som i bokstavsordning presenterar de flesta arkitekter, som sedan Hårleman på 1700-talet ritat byggnader och miljöer i Lund fram till 1900-talets sista decennier, och där en översikt av deras verk i Lund ges. En kortfattad arkitektur- och stadsbyggnadshistorisk inledning ger en ram och kontext till de olika arkitekterna och deras byggnader. Tidsmässigt begränsas lexikonet så att idag verksamma arkitekter inte tagits med. De och deras verk får ingå i framtida översikter och arkitekturguider.

Som lärdoms- och industristad ökade Lund sitt invånartal på 1920-talet från ca 20.000 till 25.000 och en hel del av intresse byggdes i staden. Vid denna tid skedde den första samlat planerade utbyggningen utanför den medeltida staden, där den tidigare utbyggnaden haft mer spontan karaktär, knuten till enskilda markinnehav. 1920-talet innebar kraftiga förändringar jämfört med tiden före första världskriget. Bilar började synas på gatorna, 1924 inleddes i Sverige reguljär flygtrafik och samma år började utsändningarna från Radiotjänst (nuvarande Sveriges Radio). Biografer fanns över hela landet och de första ljudfilmerna kom i USA 1927 och i Sverige 1929. Grammofonskivan ersatte de tidigare fonograferna. Jazzen introducerades och klädmodet förändrades radikalt. Gamla imperier ersattes av nya stater, oftast republiker och i många länder inleddes en demokratisk utveckling. Sverige fick allmän och lika rösträtt och många kommuner inledde en social bostadspolitik.

Kombinationen av ny teknik, internationalism och nationellt medvetande kopplat till den framväxande demokratin avspeglas i stadsbyggande, arkitektur och formgivning. Inspiration kom från den engelska och tyska trädgårdsstadsrörelsen, som präglades av helhetsvisioner med varierade gaturum, platser för gemenskap och rekreation, en human skala och en arkitektur, som förenade nationella traditioner med saklighet och hög materialkvalitet. Tidens flervåningshus inspirerades av bl. a. Wiens sociala bostadsbebyggelse med Wohnhöfe, Amsterdamskolans bebyggelse och storgårdskvarter i Köpenhamn – ett nytt inslag i kvartersstaden. Den nya tidens kombinerade funktionella och estetiska formgivning utvecklades genom den engelska arts and crafts-rörelsen, Deutscher Werkbund, Wiener Werkstätte och Bauhaus Weimar. Den danska rörelsen Bedre byggeskik med arkitekter som Thorkild Henningsen och Ivar Bendtsen var också inspirationskälla. En svensk förgrundsarkitekt Per Olof Hallman med Enskede villastad (planer 1907 och 1922) och Röda Bergen (1922) i Stockholm. 1920-talets arkitektur, som stilmässigt börjar redan kring 1915, bildar en brygga mellan sekelskiftets eklekti-cism och jugendstil och 1930-talets modernism och funktionalism. Häri ingår också 1920-talets utveckling av den svenska nationalromantiken, parallellt med 1920-talsklassicismen, med namn som Ragnar Östberg, Carl Westman, Ivar Tengbom och Lars Israel Wahlman, som i Skåne motsvarades av bl a Salomon Sörensen. Allmänt präglas tidens byggnader av ett högklassigt detaljarbete, och tillhör ofta de mest attraktiva miljöerna i dagens städer. Med Stockholmsutställningen 1930 och programskriften Acceptera inleddes en ny fas, präglad av den ”vita” funktionalismen, platta tak och regelbundna stadsplanemönster. På kontinenten hade denna utveckling börjat i slutet av 1920-talet, efter att Bauhaus Dessau öppnats 1926.

Det finns i huvudsak tre typer av 1920-talsbebyggelse i Lund: Institutionsbyggnader av olika slag, flervåningshus i stadskärnan och villabebyggelse. Salomon Sörensen och domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin blev särskilt betydande vad gäller institutionsbyggnader. Det största projektet var utbyggnaden av norra lasarettsområdet, där de flesta byggnaderna, liksom helhetsplanen ritades av Salomon Sörensen. Byggnaderna uppfördes från 1915 till 1929 i en enhetlig stil, som i bevaringsprogrammet beskrivs som kärv och nationalromantisk. Byggnaderna präglas av släta röda tegelfasader med inslag av mönstermurning, samt balustrader, burspråk och gesimser. Stor omsorg läggs vid utformning av portaler och fönster, som i regel gjordes småspröjsade. Som kontrast till regelbundna fasader och fönster finns inslag av valv i olika storlek och former. Byggnaderna fick mansardtak eller valmade tak och längs Allhelgona Kyrkogata höjdes sjukhuskulverten till broar över gatan, flankerade av tornbyggnader. Här uppfördes också portalbyggnader till sjukhusområdet. Byggnaderna präglas av en kontrast mellan släta, regelbundna ytor och historiserande element, av dekorativa detaljer och ett framstående materialarbete, inte minst väl bearbetade tegelmönster. Tyvärr har flera av sjukhus-byggnaderna förvanskats vid senare års modernisering, och några har rivits för att ge plats åt nybyggen.

Motsvarande arkitekturideal men med fler dekorativa detaljer präglar redan Klosterskolan (Salomon Sörensen 1910–12), f d Folkskoleseminariet (Gustaf Améen 1916– 19), Lindebergska skolan (Frithiof Ekman och Georg Hagström 1914–16) och f d Zoologiska och Farmakologiska institutionerna (1916–17 resp. 1922–24, båda ritade av Theodor Wåhlin). Här finns också kopplingar till den medeltidsinspirerade nationalromantiken i Botaniska museet (Theodor Wåhlin 1911–13), som även för tankarna till Brunius. Ett utsökt tegelarbete präglar f d Annetorpshemmet – idag barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (Theodor Kellgren 1919–22). Parallellt utvecklades en stram 1920-talsklassicism med regelbundna fasader med enkla men kraftfulla omramningar kring portaler och fönster och tydliga socklar och gesimser. Ett exempel är f d geologiska institutionen (Nils A. Blanck 1929–39). Steget till 1930-talsfunktionalism med helt släta fasader är inte långt. Å andra sidan fortlevde 1920-talsklassicismen långt in på 1930-talet, t ex i Vipeholms sjukhus (Hjalmar Cederström 1935). F d Brandstationen (Theodor Wåhlin 1929) visar en kombination av släta, putsade väggar med regelbunden fönsterindelning och dekorativa element som urnor, slutstensmarkeringar och gesimser samt rundvälvda portar. Detta ger association till medeltida slott samtidigt som mycket pekar fram mot 1930-talsfunktionalismen. 1920-talsklassicismen kunde också gestaltas som träarkitektur med kolonner eller risaliter, som den ursprungliga Gerdahallen (Arnold Salomon-Sörensen 1928–29) och entrén till Centrala idrottsplatsen (Nils Olsson 1919). En byggnad som sammanfattar mycket av 1920-talets institutionella arkitektur är Domkapitelhuset (Theodor Wåhlin 1928). Mot gatan strama, regelbundna tegelfasader, men med välvda portaler, inramade av pilastrar och med rundbågefönster mot den kringbyggda ”klostergården” som avgränsas av kryssvälvd loggia. Här finns visst släktskap med Stockholms stadshus.

I stadskärnan uppfördes flerbostadshus i upp till 4–5 våningar med röda tegelfasader. De byggdes längs gatan och bidrog till slutna kvarter, och i motsats till 10–15 år tidigare undveks flyglar in mot gården, så att större öppna, ofta gröna gårdar erhölls – dock inte gemensamma storgårdar. Byggnaderna präglades av släta tegelfasader, endast ornamenterade med viss mönstermurning eller portalomfattningar. Framträdande exempel på denna stil, som fortsatte inpå 1930-talet, är Södra Esplanaden 27–31 (Hänry Carlsson 1928–30), Tullgatan 1 (Frans Fredrik Fredriksson 1926) och Agardhsgatan 3–5 och 8 (Hänry Carlsson 1929–31). Hänry Carlsson ritade under de följande årtiondena ett mycket stort antal bostadshus i Lund, ofta tillsammans med Björn Lönegren. Ett monumentalt intryck ger Tullgatan 3 med volutprydd frontespis (John Anchert 1926) och Stora Södergatan 67 med barockinfluerad gavel (Fr. Fr. Fredriksson 1930). Fredrikssons byggnader på Tullgatan 5 (1927) och Södra Esplanaden 9-13 (1928–29) har med sina röda tegelfasader, snedvinkliga burspråk, horisontella band i sockelvåningen och i hörnen valmade takformer släktskap med samtidens danska och holländska arkitektur. Att samma arkitekt år 1908-13 präglade en hel gata, Magnus Stenbocksgatan, med byggnader i barockinspirerad jugendstil med flyg-lar in mot gården illustrerar hur snabbt arkitektur- och stadsbyggnadsidealen förändrades vid denna tid.

Redan i mitten av 1930-talet skulle nästa fas komma – med fristående lamellhus i ljusputsad funktionalism. Besläktad med Fredrikssons 1920-talsbyggnader är bebyggelsen Karl XI-gatan 19 (Nils J. Lundgren 1929) och hela kvarteret mellan Erik Dahlbergsgatan och Karl XI-gatan (Carl Wennerholm och Herman Håkanson 1927-31). Carl Emil Rosell representerar övergången från 1920-talsklassicism till tidig funktionalism. Hans byggnader på Spolegagtan 3 (1927) och Grönegatan 22–24 (1929) har släta tegelfasader i kombination med gesimser, våningslister, stenimi-terande portalomfattningar och inslag av valvbågar. Med Botulfshusets (1931) rundade hörn, kraftiga våningsband och lisener förenar han klassicism med begynnande funktionalism på ett originellt sätt.

1920-talets trädgårdsstadsideal influerade planeringen av villaområdena Professorstaden i öster (stadsplaner 1907, 1917 och 1923) och Erikslund i väster (stadsplaner 1913, 1916 och 1919). Även mindre villaområden som Stampelyckan (söder om Dalby vägen), Smedjebacken (vid Malmövägen, öster om S:t Lars sjukhus), Skånevägen (norr om S:t Lars), vid Källbyskolan (Bohusvägen m m) och Kävlingevägen började utbyggas på 1920-talet. I alla dessa områden märks en utveckling från 1920-talsklassicism till 1930-talsmodernism och vidare till 1940- och 1950-talens skånska tegelmodernism. Enklare villor var influerade av egnahemsrörelsens typritningar, medan mer välsituerade familjer kunde kosta på sig större och mer komplexa bostäder. I Professorsstaden byggdes såväl större enfamiljsvillor som relativt stora flerbostadsvillor. Byggherrar var ofta akademiker, ledande personer från näringslivet, även mindre företagare, eller byggmästare. På Väster – Erikslund m m – var villorna i regel mindre, men innehöll ändå oftast flera bostäder. Byggherrar var ofta småhantverkare, lägre tjänstemän och arbetare som fått egnahemslån. Den typiska 1920-talsvillan hade rektangulär planform med relativt korta långsidor och sadeltak med inredd övervåning. Fasaden var oftast slätputsad men dekorerad med risaliter i hörnen och profilerade eller trappade gesimser, som på gavelsidan fortsatte ett stycke in. Fönstren kunde vara helt eller delvis småspröjsade men hade som regel inga omfattningar. Entrédörren markerades ofta av en omfattning av sten eller stenimiterande puts, ibland utformad i bandrustik eller som kolonner. Stor omsorg lades vid dörrutformning och andra snickerier. Större villor kunde ha omsorgsfullt utformade takkupor eller frontespiser, och i många fall hade bottenvåningen ett burspråk krönt av en balkong. Villorna kunde med mansardtak ges ett lite mer nobelt intryck. Villor av denna typ byggdes in på 1930-talet, efterhand med stramare arkitektur, oftare med tegelfasader, parallellt med utvecklingen av ljusputsade, kubistiska ”funkisvillor”.

Ett framstående exempel på 1920-talets småhusarkitektur är radhusen på Hantverksgagtan 22–40 (Axel E. Julén 1919–20) i ”skånsk” nationalromantik med trappade gesimser, frontespiser, lisener och ljust putsade fasader. De ansluter stämningsfullt till den svängda trädkantade gatan. En tidstypisk villaarkitekt var Lars Kolmodin, vars verk spänner från herrgårdsliknande villor med mansardtak (Pålsjövägen 2, 1925) och ”skånsk” nationalromantik (Nationsgatan 2, 1926) till en ståtlig klassicism (Pålsjövägen 12, 1926) och en tidig funktionalism med kvarvarande klassicistiska element (Östervångsvägen 16, 1934). Motsvarande utveckling finner man också hos många andra arkitekter, som Axel Larsson, Harald A. Olsson, Carl Wennerholm, Carl Wilhelmsson Andrén, Oscar Wilke och Carl Emil Rosell. Den senare domkyrkoarkitekten Eiler Græbe ritade redan 1926 en barockinspirerad villa på Studentgatan 22 med valmat mansardtak och röda tegelfasader inklädda med träspaljéer. Långt ifrån alla, som ritade villorna var dock formellt sett arkitekter. Den ojämförligt flitigaste villaarkitekten var byggnadskontrollanten och mätningsingenjören Alfred Persson, som från 1918 hade formell anställning på stadsingenjörskontoret och fram till 1932 parallellt fick driva egen arkitektverksamhet. Han ritade hus även i stadens tjänst men ägnade sig från slutet av 1930-talet mest åt ombyggnadsprojekt. Persson ritade närmare 150 byggnader i staden, varav över 100 på 1920-talet, till övervägande del villor. Arkitektoniskt följde de den ovan nämnda utvecklingen och hade en jämn och hög kvalitet med välstuderade detaljer. Många byggnader liknade varandra, men var ändå individuellt utformade. Alfred Persson kom genom sitt stora antal projekt att prägla en icke obetydlig del av stadsmiljön. Det främsta exemplet är Siriusgatan, som kantas av 30 villor, varav 2/3 av ritades av Persson, alla byggda under åren 1920–23, i regel med flera bostäder i varje. Hela gatan har en mycket enhetlig miljö med ljust putsade rektangulära villor med sadeltak eller mansardtak, ibland valmade tak och inslag av frontespiser, takkupor, burspråk med balkonger samt entréer med balustrader. Husen har gesimser och ibland hörnlisener. Under senare år har arkitekturen delvis förvanskats vid ombyggnad. Till Perssons senare byggnader hörde den slätputsade flerbostadsvillan på Tornaplatsen 8 (1935) med lågt sadeltak och gesimser som sträcker sig en bit in på gavlarna och den mer utpräglade funkisvillan Kävlingevägen 41 (1935).

Låt vara att det moderna samhälle som utvecklades på 1920-talet först på 1930-talet på allvar avspeglades i arkitekturen, men 1920-talets arkitektur blev ändå ett höjdpunktsartat mellanspel!

BO LARSSON

Bilderna tagna av artikelförfattaren om annat ej angetts.