”Märkligt nog tycks det inte väckt någon debatt alls när en kvinna för första gången ställde sig på en spexscen. Och då var ändå studentvärlden ytterst mansdominerad”, säger Fredrik Tersmeden som skriver om Elsa Collins karriär i ”Lundensare – Universitetsöden under 400 år” som ges ut av Lunds Universitetshistoriska sällskap i december 2018.

I karnevalen 2014 agerade även kvinnor i karnevalsspexet. En bastion var bruten – trodde man. Ingalunda. Premiären hade skett redan i april 1907 då den unga studentskan Elsa Collin stod på scenen. Spexet var klassikern Gerda och Collin spelade kammarsnärtan Susanna. Med bravur – recensenterna var mycket välvilliga, både i Lund och vid turnén till Malmö och Helsingborg.

Elsa Collin föddes i Helsingborg 1887 där hennes far August Collin var andre stadsläkare. Hon avlade studentexamen i Göteborg men valde Lund för sina akademiska studier. Här skrevs hon in vid filosofiska fakulteten i februari 1907. Hon måste alltså ha kommit in i spexmiljön redan under sin första termin. Hon märktes, hon tog plats, hon bar den vita studentmössan och hon sågs röka cigarr…

Algot Werin, sedermera professor i litteraturhistoria vid universitetet, var samtida med Collin och han berättar att hon märktes också i andra sammanhang. Hon var t.ex. aktiv i den politiskt radikala föreningen D.Y.G. (Den Yngre Gubben) och hon medverkade i föreningens kulturtidskrift Majgreven. Det politiska engagemanget tog hon med sig i den fortsatta karriären.

Hon var studiebegåvad också. Efter bara fem terminer kunde hon lämna Lund med en fil.kand. i bagaget – i konsthistoria, statskunskap och litteraturhistoria. Flytten gick till Stockholm och nya spexutmaningar i högskolevärlden. När studentföreningen i april 1911 satte upp det nyskrivna spexet Simson och Delila gestaltade hon Delila med den äran.

Hon trivdes med att agera och blev skådespelerska vid Lilla Teatern där komiska roller blev hennes specialitet. Hon släppte inte helt den akademiska världen – sålunda gjorde hon ett bejublat framträdande som tredjeopponent på en disputation. Att avhandlingen var på tyska och handlade om kemi hindrade inte hennes vitsande.

Men det var pennan som blev Elsa Collins viktigaste redskap. Hon skrev både vers och prosa och publicerade sig i olika tidskrifter. Hon blev också känd som tidningen Arbetetets kunniga teaterkritiker i Stockholm. Där hade hon förstås en fördel genom sitt engagemang i teaterkretsar. Vänskapen med skådespelare gjorde sitt till – hon umgicks bl a med paret Gunnar och Lillie Björnstrand.

En annan del av hennes författarskap ägnades åt arbetarrörelsen. Hon skrev dikter för tidningen Morgonbris och flammande appeller för den kvinnliga rösträttsrörelsen.

Ett exempel på hennes dramatiska ådra är komedin Aschebergskan på Wittskövle. Den utspelas i Skåne på Karl XII:s tid. Men den uppfördes inte förrän efter hennes död och då var det av den unge Ingmar Bergman som hade blivit teaterchef i Helsingborg.

Elsa Collin skrev pjäsen tillsammans med Brita von Horn, författare och nämnd som Collins livsledsagare. Hon sägs ha varit otröstlig när Collin avled plötsligt 1941, blott 53 år gammal. De båda var då djupt engagerade i Dramatikerstudion, en grupp som de varit med om att bilda och som skulle uppföra nya svenska pjäser. Bland initiativtagarna var också konstvetaren Ragnar Josephson och författaren Vilhelm Moberg.

SOLVEIG STÅHL