– Få platser i Sydskandinavien, om än någon, har en så sammansatt och komplicerad historisk utveckling som Lund. Lund var kungens och den politiska maktens stad men också ärkesätets och kyrkans, liksom handelns och hantverkets stad, borgerskapets och de vanliga människornas stad. Så inleder Peter Carelli boken om medeltiden som han menar måste bli mångfacetterad och spretig.

När började medeltiden? Det är en historisk process som inleddes vid mitten av 900-talet och pågår i drygt hundra år. Slutet av medeltiden inleddes på 1510-talet och först år 1620 var medeltiden definitivt över. Men i det här arbetet har man satt reformationsåret 1536 som gräns.
När Lund grundades hade Uppåkra existerat som regionalt maktsäte i tusen år men finns inte nämnt i några skriftliga källor. Däremot nämns Lund i historiska sammanhang, bl. a i Egil Skallagrimssons saga, som utspelas innan staden hade grundats. Carelli menar att mycket talar för att både namnet Lund och funktionen som centralplats överfördes från Uppåkra till den nyetablerade kungsgården på andra sidan Höje å mot slutet av 900-talet. Tusenåriga traditioner i Lunds medeltida historia Men det var inte så att ”UppåkraLund” återuppstod – det nya maktsätet skapades efter kontinentala förebilder för den nya kristna danska kungamakten och som bas för en ny samhällsstruktur.

Medeltida gatunät
Det medeltida gatunätet framhålls gärna som ett charmigt kännetecken för Lund. Och visst är det så.
I de flesta svenska städer ändrades stadsplaner radikalt på 1600-talet till rätvinkliga stadskvarter och breda raka gator. Men inte så i Lund. Många gator i Lund har fungerat som transportleder i närmre tusen år. Medeltida gatunamn är kända från skriftliga källor och har lokaliserats via 1600-talskartor.
Lilla Fiskargatan omnämns år 1288 som via piscatorum, på 1500-talet Fiskerstraede. S:t Mårtens gata (nuvarande Östra och Västra Mårtensgatan) år 1429, S:t Månsgatan år 1446, S:t Botulfs sträte (nuvarande Skomakaregatan) år 1495. Kattestraedet (som betyder den trånga gränden) avsåg nuvarande Svanegatans östra del och inte dagens Kattesund, en av de få gator som tillkommit efter reformationen.
Lunds viktigaste gata under hela medeltiden var Torggatan, idag Stora Södergatan, som ledde från Söderport och upp till stadens hjärta. Men det var ingen genomfartsled utan den slutade vid kungsgården och domkyrkoområdet.
De äldsta stenläggningarna, daterade till omkring 1100 har påträffats i Kiliansgatan och Skomakaregatan.
Gatorna var ett gemensamt ansvar men vattenförsörjning och avfallshantering var enskilda angelägenheter. Det var inte lätt att ha tillgång till rent vatten på en begränsad yta där man också höll djur och odlade. I många stadsgårdar har arkeologerna funnit flera brunnar – när en blev förorenad grävdes en ny.

Bagare och bryggare
Bagare och bryggare var stora hantverkare. Bröd och öl var nämligen viktiga livsmedel och fick enligt 1361 års stadsprivilegier bara säljas till skäliga priser.
Lund fick tidigt både sakral och profan betydelse. Köpmännen var ofta välbärgade borgare och skriftliga källor tyder på att tyska köpmän dominerade under 1100- och 1200-talen.
I början av 1400-talet flyttade många köpmän till de nya handelsmetropolerna Malmö och Landskrona.
Kniv och kam var viktiga ting för den medeltida lundabon. De äldsta kammarna som hittats var riktiga konsthantverk men senare tycks det ha varit mer av en massproduktion.
Ben och horn är de material från en kammakares verkstad som lämnat mest spår. Under äldsta medeltiden dominerar viltben, framförallt kronhjort. En ökad efterfrågan på produkter ledde förmodligen till att tamdjursben blev det vanligaste råvaran – med en lägre kvalitet. Förutom kammar tillverkades bl. a tärningar, nålar, pärlor och spelbrickor.

Stortorget under tusen år
Under 1100-talet tog urbaniseringen fart. Antalet hus mångdubblades på hundra år. Byggande krävde timmer och den ekurskog som omgav Lund från början hade avverkats helt vid 1100-talets mitt.
Staden behövde ett torg och kungen valde platsen framför Kungsgården. I de skriftliga källorna nämns torget redan i slutet av 1000-talet. En träbrobeläggning lades över hela torgytan – från domkyrkoområdet i norr till Västra Mårtensgatan i söder. Torget var Lunds hjärta och en offentlig arena – för handel, kungliga manifestationer, kyrkliga processioner, offentlig rättsskipning och festligheter av olika slag. Trehögars marknad hölls (omkring Kristi himmelfärdsdag) och Laurentiimarknaden den 10 augusti. Tala om tusenåriga traditioner.

Privatkyrkor vanliga
Kyrkans närvaro och inflytande ökade i Lund under hela medeltiden och staden var Nordens kyrktätaste ort. Tjugosju kyrkor fanns inom eller strax utanför stadsområdet. Den första vågen av kyrkbyggande inföll under 1000-talet och i huvudsak var det träkyrkor som kom till. Det var ofta förmögna privatpersoner som initierade och finansierade en kyrka. Ett sätt att behaga den danska kungamakten – och att frälsa sin själ. Förhållandet var likartat i hela Nordeuropa. På ett kyrkomöte i Worms 1122 sattes dock stopp för systemet med ”frikyrkor”. Lekmännen fick ge upp äganderätten och fick istället patronatsrätt, dvs. rätt att utse präst.
Vid 1100-talets mitt började en andra byggnadsvåg och under ca 100 år uppfördes drygt trehundrafemtio romanska stenkyrkor i Skåne. I Lund blev denna våg intensiv – de gamla träkyrkorna revs och under 1100-talet byggdes ett tjugotal kyrkor, däribland S:t Drottens, S:t Botulfs och S:t Clemens kyrkor.
När kyrkorna upphörde att vara privatägda skapades socknar kring dem. Sockenbildningen var en administrativ åtgärd för att bl. a organisera ekonomin – både tiondet som varje hushåll betalade och donationer till kyrkan. Lund indelades i tjugotvå socknar och de stadsgårdar som låg mot samma gata tillhörde samma socken.

Kloster i Lund
Redan under 1000-talets andra hälft grundades de första klostren i Skåne – som alla låg i Lund och tillhörde Benediktinerorden – S:t Laurentius kaniksamfund, Allhelgonaklostret och Dalby kloster. Under 1100-talet grundades också två benediktinska nunnekloster i Lund: S:ta Maria och S:t Peters kloster.
Allhelgonaklostret hade hög rang och dess abbot var styresman för samtliga danska benediktinkloster.
Kyrkan var stor jordägare. Under senmedeltiden tillhörde ca 80 procent av tomtmarken någon kyrklig institution. Men de flesta tomterna hyrdes ut till handelsmän och hantverkare.

Kamp och konflikter
Under senmedeltiden minskade Lund i inflytande. Stan hade förlorat myntverket och var inte längre ett handelscentrum. Aristokratin hade flyttat ut till sina gods – det var bara familjerna Krognos och Bille som stannade. År 1451 härjades Lund svårt under den svenske kungen Karl Knutsson Bondes skånska fälttåg. Och 1525 var Lund centrum för ett blodigt slag mellan kung Fredrik I:s trupper och skånska motståndsmän som ville återinsätta Kristian II på tronen.
Relationen mellan kungamakten och kyrkan var nu konfliktfylld. Kyrkans makt och rikedomar hade blivit utmanande stora och kungen försökte försäkra sig om lojala ärkebiskopar. Birger Gunnersen hävdade framgångsrikt kyrkans överhöghet men efter hans död 1519 inleddes en maktkamp som varade ända till reformationen.

Solveig Ståhl