Inspirerad av Claes Wahlöös artikel i Gamla Lund-Nytt nr 5: 2011 vill jag bidra med en fortsatt kartläggning av Magnus Stenbocksgatan, dock med ett något senare perspektiv.

År 1947 flyttade vår familj till Lund, då min pappa fått arbete här som häradsskrivare (en numera försvunnen titel). Det var bostadsbrist och änkan till pappas företrädare upplät sin lägenhet på Magnus Stenbocksgatan 10 till oss. Lägenheten var stor. Det var fem rum plus jungfrukammare, kök, badrum, tambur och en lång gång, där det också låg ett skafferi, som man kunde gå rak i.

Min bror Gunnar och jag bodde i barnkammaren. Utanför denna sträckte sig en balkong med fin utsikt över Stads-parken och Observatoriet. Från köket nådde man kökstrapporna, där man gick ner med soporna på gården. Lite otäckt tyckte vi , eftersom det fanns råttor där, några nådde upp till köket också.

År 1961 flyttade vi till ett nybyggt radhusområde på Nilstorp. Gunnar och jag var pådrivande, trots att vi skulle få längre till skolan. Men att få flytta till nybyggt med varmvatten kändes spännande. Varmvatten hade vi nämligen inte på Stenbocksgatan. Det fanns en varmvattenberedare i badrummet, som gick på gas, men att värma upp badvatten var omständligt. Ibland slocknade gasen varpå det bara rann ut kallvatten.

Företagsam arkitekt

Huset byggdes, liksom de flesta husen på Magnus Stenbocksgatan, under 1910-talet. Det var då obebyggd mark i stadens södra utkant. Bebyggelsen tillkom då Gyllenkrooks Allé, lades ut längs stads-parken och promenaden. Från Gyllen-krooks Allé vinklades Stenbocksgatan av 1906-07. Arkitekten Fredrik Fredriksson ägde flera tomter i området. Han skänkte den mark staden behövde för att anlägga en gata, och så blev det motiverat att bygga hus längs denna gata. Den företagsamme Fredriksson ritade alla husen på den nya gatan och blev byggherre till tre av dem, men inte vårt hus, tian. Där var byggmästarna Albin och L. Hermansson byggherrar. I en skrift om Lunds stadskärna med bevaringsprogram för Clemens och Drottens rotar beskrivs Magnus Stenbocksgatan 10 så här:

”Hörnhus i fyra våningar med mansardvåning och markant, kupolförsett hörntorn. Välbevarad jugendfasad med flata burspråk, frontespiser och smidesbalkonger. Burspråkens övre del och frontespiserna pryds av ansiktsmasker och stiliserade växtornament. Trappa av cementmosaik med marmorerade väggar, ådrade entrédörrar samt trappfönster med färgat glas…”

Frisören vi anlitade, Holmström, som höll till ovanför biografen Reflex på Kyrkogatan, berättade att när husen på Stenbocksgatan var nya, vallfärdade folk dit på söndagarna för att beskåda dem. Vi lärde oss snabbt trivas i den nya miljön. Läget intill Stadsparken var fantastiskt för små barn med lekbehov. Parken besöktes nog varje dag fram till skolåldern. Det fanns en mustaschprydd vakt, försedd med skärmmössa, som vi var mycket rädda för. Han såg ut som Hitler, tyckte vi. Det var mycket bannande och ’spring inte över gräsmattan’.

Wulffska skolan

Men den bekymmersfria tillvaron tog slut den dag det var upprop till första klass. Skolan hette Privata Förberedande Skolan men kallades vanligen Wulffska efter rektorn Marta Wulff, som själv bodde på Stenbocksgatan. Det var alltså en privat skola där man fick betala terminsavgift. Här fanns bara fyra klasser och tre lärare. Alla barn var, som det heter numera, sedda. Den bästa lärare jag haft, både i skolan och på universitetet, fanns där. Hon hette Helga Svensson, och var en tämligen osannolik person som nästan alltid gick klädd i stora vidbrättade hattar och fotsida klänningar. Hon såg gammalmodig ut redan då, men hon var en lysande pedagog och entusiastisk lärare.

Skolvägen var kort, bara uppför Stenbocksgatan och över Stora Södergatan, som var tämligen bilfri på den tiden. Bil-innehav var fortfarande ovanligt. Mina föräldrar hade varken körkort eller bil. När grannen ovanför skaffade en liten grön Morris Minor, var det allmän upp-visning och bilen kallades ”Murre”.

Naturligtvis var vi ofta i parken också när skoldagen var slut, inte minst sedan idrottsintresset vaknat. Där sprang vi stafett och där hade vi lagt ut en terränglöpningsslinga. Nästan varje söndag under vinterhalvåret, promenerade pappa, Gunnar och jag genom parken till Idrottshallen, där vi såg H43 eller LUGI spela. Det intresset har följt oss genom åren. Jag är medlem i LUGI och min bror jobbar ideellt för H43.

Efter fyra år var realskolan nästa anhalt och det blev Katedralskolan. Oftast var det bråttom på morgnarna, för kl 8 stängdes grindarna inför morgonsamlingen med bön och psalmsång. Vanligen var det kristendomslektorn Folke Holmström, kallad ”Guds Grammofon” eller lite kortare ”Bompe”, som man tvingades lyssna till. Jag tror att min ateism grundades under dessa kvartslånga stunder i den mörka aulan. Kom man inte i tid, fick man anmärkning. Alltför många kunde leda till sänkt ordningsbetyg.