Nyåret 1900 kom paret Wicksell till Lund. Knut Wicksell, den kontroversielle samhällsdebattören och nationalekonomen, anlände först och fick som hoppats anställning som tillförordnad och senare som ordinarie professor vid universitetet. Anna Bugge Wicksell kom någon tid senare med deras två pojkar, Sven och Finn, nio och sex år gamla.

Det var inte fråga om vilket par som helst. De hade tio år tidigare upprört sin samtid genom att avstå giftermål och ingå samvetsäktenskap, dåtidens term för samboförhåll-ande. Huvudmotivet bakom beslutet var att kvinnan skulle slippa få maken som sin förmyndare, för så löd lagen ända fram till år 1920. De konservativa professorerna var inte glada att få denna ”samhällsomstörtare” till kollega. Anna Bugge Wicksell, ”Knut Wicksells livsledsagarinna” kallad i ett protokoll, fick också känna på motståndet via de akademiska fruarna. Men även i Lund fanns det liberala och radikala andar som mer än gärna tog paret under sina vingars skugga.

Från norsk studentska till svensk diplomat
Anna Bugge var ursprungligen norska. Hon var en av de första kvin-norna som tog studenten i Norge och en av grundarna av kvinno-rörelsen där på 1880-talet. Men år 1889 valde hon att lämna sitt land och sin familj för att leva med sitt livs kärlek. Efter ett år i Paris kom paret på sommaren år 1890 till Stockholm. I Lund stannade de från år 1900 fram till och med 1916, då de flyttade tillbaka till huvudstaden. I Sverige återupptog Anna Bugge Wicksell sitt engagemang. Hon kom att tillhöra den vänsterliberala ledningen inom den kvinnliga rösträttsrörelsen nationellt och lokalt och fick även viktiga uppdrag inom den internationella rösträttsalliansen. Hon åkte liksom övriga rösträttskvinnor land och rike runt och ”predikade” rösträtt. Men fredsfrågan var en minst lika viktig fråga för henne som rösträttsfrågan. Hon deltog i Sveriges kvinnliga fredsförenings arbete och var en av initiativtagarna bakom Svenska fredsförbundet. Hon var djupt engagerad i olika fredsaktioner under krigsåren.

I Lund återupptog Anna Bugge Wicksell även sina studier och tog, som första kvinna här, en juristexamen år 1911. Det var internationell folkrätt som framförallt intresserade henne och nu fördjupade sig i. Hon hade redan innan dess författat skrifter i frågan och hon kom efterhand att anlitas av utrikesdepartementet som sakkunnig i folkrättsliga spörsmål.

En viktig fråga efter kriget gällde skapandet av ett nationernas förbund, en tanke som Anna Bugge Wicksell stött på redan på en internationell fredskongress på 1880-talet. Att hon själv skulle få en formell roll i en sådan framtida organisation hade hon nog inte kunnat föreställa sig då. Men när Sverige skulle utse delegater till det nybildade Nationernas förbund 1920, fanns en kvinna med och det var Anna Bugge Wicksell. Året efter utsågs hon dessutom som enda kvinna till ledamot av Nationernas förbunds permanenta mandatkommission. Båda dessa utnämningar var ytterst anmärkningsvärda då den diplomatiska sfären av tradition var exklusivt manlig. I Nationernas förbund verkade hon fram till sin död år 1928. Knut Wicksell hade avlidit två år tidigare.

I och med flytten fick paret en dryg halvtimmes promenad in till Lund, i ur och skur. Han till universitet eller något kvällsarrangeman. Hon till sitt studierum i staden, till ett

Bland kvinnorna i Lund

I den nya hemstaden känner sig Anna Bugge Wicksell till en början ganska ensam. Här fanns just inga radikala, unga familjer av den typ som de umgåtts med i Stockholm och konservatismen var stark. Till den goda vännen Ellen Key skriver hon och klagar:

”Jag saknar förfärligt fruntimmer härnere; en del trevliga karlar finns nog, men ha de några hustrur, så äro de så unga, så de kunna vara mina döttrar. Kanske kan jag snoka upp några äldre exemplar sedan.”

Men det hade börjat röra på sig i kvinnoleden även i Lund. I slutet av året bildades Lunds kvinnliga studentförening och drygt två år senare en kvinnlig rösträttsförening. Det var särskilt i den senare som Anna Bugge Wicksell fick en viktig roll. En annan central gestalt där var den konservativt lagda Hilma Borelius, litteraturhistoriker och den första kvinnliga docenten i ämnet. Föreningen bildades vid ett möte i Akademiska Föreningens dåvarande Lilla sal den 24 januari 1903. Tillströmningen var stor och en del fick vända i dörren. Det var ”lustigt”, skrev tidningen Arbetets reporter, ”att se denna gamla sal, där så många burleskt uppsluppna studentikosa nachspiel utspelats, fylld med enbart kvinnor”. Såväl fina damer som arbetarkvinnor hade kommit och enligt denna reporter var det ”professorskan” Wicksell som räddade mötet.

Anna Bugge Wicksell stötte inledningsvis på en del motstånd från konservativ håll i Lundaföreningen. Bland annat försökte man flera gånger, med hänvisning till hennes norska medborgarskap, förhindra att hon skulle utses till representant vid de internationella kongresserna, vilket upprörde henne mycket: ”Lund är icke något hälsosamt ställe för mig att vara i; det tar ifrån mig all tillförsikt och mod på tillvaron…”, skrev hon år 1908 till rösträttsvännen Signe Bergman i Stockholm. Hon var dessutom övertygad om att medborgarskapet var en ren förevändning, och att det egentligen handlade om hennes åsikter, eller kanske till och med hennes mans.

Den besvärlige maken
Anna och Knut Wicksell hade en grundläggande åsiktsgemenskap och drevs bägge av ett starkt patos och engagemang och ofta försvarade hon hans utspel i offentligheten, men inte alltid. Deras personligheter var mycket olika. Han bohemisk, yvig, spontan och gärna provocerande. Hon mer lågmäld, saklig och pragmatisk.

Knut Wicksell hade redan under tidigt 1880-tal väckt en folkstorm då han i Uppsala, i ett tal om fattigdomens orsaker, hävdat att lösningen låg i att begränsa antalet barn genom preventivmedel. Efter detta ägnade han sig alltmer åt föredragsverksamhet i denna och andra av tidens allra mest kontroversiella frågor: religionsfrihet, spiri-tism, eutanasi, befolkningsfrågor, socialism, prostitution och äktenskap. Att han till slut tog sin examen var i stor utsträckning ett resultat av att hans hustru höll honom i hampan. Hon var hans coach, läsare och pådrivare.

I Lund fortsatte han att uppröra det konservativa etablissemanget. Han vägrade till exempel att underteckna sin ansökan till Kungl. Maj:t med begreppet ”underdånigst”, vilket var kutym. Han orsakade närmast uppror när han i AF:s Stora sal försvarade Norges sak då unionskrisen var som mest infekterad och år 1909 dömdes han till och med till två månaders fängelse, anklagad för hädelse. Han hade nämligen i ett tal i skämtsamma ordalag ifrågasatt jungfrufödseln och till och med dristat sig till att påstå att Josef nog gärna ”velat göra sin lille Jesus själv”.

Till Ellen Key skriver hennes vän Anna, att visst hade Knut kanske kunnat uttrycka sig annorlunda: ”… göra sin lille J. själv. Jag var också chockerad; kanske jag är det än; jag vet inte riktigt.” Men sist och slutligen var varken hon eller Knut ledsna över åtalet, inte över domen heller, skriver hon. Uppmärksamheten och debatterna hade nog gjort så stor nytta, att det kunde väga upp de två månaderna. Inte minst skulle maken nu få tid att forska och skriva.

I rösträttsrörelse och lokalpolitik
Anna Bugge Wicksell blev tidigt en viktig kraft inom rösträttsrörelsen. Hon höll föredrag, gav kurser, skrev artiklar och åkte på internationella kongresser. År 1911 anlitades hon dessutom av den liberale statsministern Karl Staaff för att medverka då den första propositionen om kvinnlig rösträtt skulle formuleras. Den som sedan föll.

Några år tidigare hade den rösträttsreform genomförts som gav i stort sett alla män politisk rösträtt. Samtidigt utvidgades den kommunala rösträtten också till kvinnor. Endast de ogifta trodde alla, men den juridiskt skolade och uppmärksamma Anna Bugge Wicksell upptäckte att det fanns en lucka i lagstiftningen som gav gifta kvinnor med viss inkomst både kommunal rösträtt och valbarhet. Detta uppmärksammades stort då rösträttsrörelsen hade sitt årsmöte 1910. ”Mötet har gått utmärkt hittills”, skrev Anna hem till Knut, ”mig har de hållit på att ta livet av, av bara glädje. Upptäckten har varit mötets stora clou.” Hennes upptäckt satte ytterligare fart på en redan aktiv kvinnlig rösträttsrörelse, som nu inriktade sig på att få gifta kvinnor att rösta och att få in dem på listorna inför valen.

År 1912 valde Anna Bugge Wicksell att själv kandidera till Lunds stadsfullmäktige. Hon gjorde det på en särskild kvinnolista – antagligen av missnöje med Frisinnade föreningens. Hon och högerkvinnan Elna Persson stod som främsta namn och båda kom in. Det fanns då redan en kvinna i Lunds stadsfullmäktige, bokbindaren och social-demokraten Hanna Pettersson. Anna Bugge Wicksell var mycket nöjd:

”Vi ha nu en kvinna inom vardera partiet – sossarna har också en, en utmärkt bra – och vi skola försöka hålla ihop, jag tror nog att det skall gå i en hel del saker; frk Persson är inte så utpräglad höger. […] I morgon skola vi festa med anledning av valet.”

På hösten 1912 flyttade Wicksell från sitt älskade Linero och in till staden, till ett nybyggt och modernt hus i korsningen Svanegatan/Gyllenkroks Allé. Även om det kändes trångt var det trevligt och inte minst praktiskt, kan vi läsa i ett brev en tid efter flytten:”…ännu njuta vi ju storartat av alla bekvämligheter, bad och elektriskt ljus och värmeledning och hiss och trappljus o.s.v., och av att allting är nytt och vackert; rummen har blivit riktigt trivsamma.”

Men året efter skulle familjen drabbas av en stor sorg då den yngste sonen Finn avled till följd av en olycka. Kondoleanser strömmade in. I Anna Bugge Wicksells arkiv på Universitetsbiblioteket finns de bevarade i en mapp märkt ”De som mindes lilla Finn”. ”Vi äro bara som ett par kor som råma efter sin kalv”, skrev Anna till Ellen Key.

Kvinnornas fredssöndag
Så kom kriget och förändrade allt. Rösträttsarbetet hamnade lite i bakgrunden och fredsarbetet, som alltid varit viktig för Anna Bugge Wicksell, tog överhanden. Många kvinnor inom rösträttsrörelsen gjorde denna priorite-ring och en mängd aktioner tog form under krigsåren. En sådan var Kvinnornas fredssöndag som anordnades i juni 1915, och som på möten runt om i landet lockade närmare 90 000 åhörare., vilka fick lyssna till ett och samma tal, författat av Elin Wägner. I Lund var det Anna Bugge Wicksell som höll i trådarna. Även om vädrets makter inte var på arrangörernas sida, så var uppslutningen stor, berättar hon efteråt i ett brev. ”Söndagsmötet här gick bra, fast vi hade gemen otur med vädret – regn just medan mötet stod på; allt färdigt och festligt arrangerat i Stadsparken, och så måste vi i sista stund ta människorna till Katedralskolans gymnastiksal, som var naken och tom. Men i alla fall gick det bra. 600 kvinnor minst närvarande.”

Mot Stockholm och nya uppdrag
När Knut och Anna Wicksell lämnade Lund strax innan jul 1916, var den skepsis som mött dem sexton år tidigare i stort sett borta. Han var en högt respekterad national-ekonom och hon hade ett grundmurat anseende i vida kretsar tack var sitt rösträtts- och fredsarbete. Nu gick hon vidare till andra uppdrag.

CHRISTINA CARLSSON WETTERBERG

Professor emerita i historia som är aktuell med boken ”Jag saknar fruntimmer här. En biografi över Anna Bugge Wicksell”
ISBN 9789127162426