Torna, Bara och Harjagers härads sparbank – smaka på det namnet! Så står det med versaler på fasaden till det ståtliga bankpalatset vid Mårtenstorget i hörnet mot Bankgatan (sic), byggt 1931-32 i en 20-talsklassicistisk stil som något påminner om Stockholms slott. Arkitekt var domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. Det byggdes under en tid då snart sagt varenda liten stad eller köping i Sverige hade en egen sparbank. 

När jag kom som student till Lund i slutet av 50-talet fick varje novisch en instruktiv liten guide om studentstaden, vilken finansierades med annonsintäkter. I en av dessa annonser figurerade den på sin tid kände bankdirektören Erik Gustaf Cavallin, ”generalen” kallad, med följande humoristiska sentens: ”TORNA problemen upp sig för er, så kom BARA till mig, så HAR JAG ER lösning.” 

Bankdirektör Cavallin presiderade i Tornabanken, som den kallades i dagligt tal, när en ståtlig ny gobeläng invigdes i bankhallen lördagen den 12 mars 1966. I Sydsvenska Dagbladets referat följande dag kunde man läsa bl.a. följande: ”Ett stort antal konstintresserade hade inbjudits till avtäckningen. Där sågs professorer och museichefer, däribland en av De Aderton, konstintendenter och textilexperter, kommunalråd och borgmästare. Musikanter i lokala folkdräkter spelade, och flickorna som bar omkring sherryglasen bar också bygdedräkt. Bankens styrelseordförande Ossian Henriksson hälsningstalade, och därpå redogjorde bankdirektör Erik Gustaf Cavallin för bildvävnadens tillkomst och harangerade Hilding Linnqvist. Gobelängen är vävd hos La Manufacture d’Aubusson Tabard Frères & Soeurs, som tidigare utfört vävnader efter linnqvistska kartonger.” (SDS 13.3 1966). 

Kvällen innan höll konstnären Hilding Linnqvist ett föredrag i Tornabankens hörsal om sin syn på den aktuella konsten. Den dåvarande chefen för Sydsvenskans Lundaredaktion, Bengt Widehag, ville inte arbeta kvällstid och brukade ringa till mig eller någon annan medlem i Lunds Akademiska Journalistklubb och fråga, om vi ville referera det ena eller andra kvällsevenemanget. 

Det var ett bra sätt att lära sig att snabbt skriva ett referat och sedan ringa in det till nattredaktören i Malmö. Dessutom fick jag 25-30 kronor i arvode, väl behövda pengar på den tiden för en student. Så jag ställde upp på kvällen och lyssnade på Linnqvists föredrag, som började med att han citerade den norske konstnären Christian Krohg: ”All nationell konst är dålig, all god konst är nationell.”

Hilding Linnqvist var på den tiden en av Sveriges mest kända konstnärer, född i Stockholm 1891 och död i sin hemstad 1984. Han bodde på Söders höjder med adressen Bastugatan 21. I samma hus bodde Ivar Lo-Johansson och i huset bredvid lundabördige Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Men om GAN var modernist, så var Linnqvist traditionalist. På 1910-talet blev han känd som naivist, bl.a. med den lilla vackra målningen Hjärtats sång, och på 20-talet och senare som monumentalkonstnär. Han hade utfört flera gobelänger tidigare, när han blev kontaktad av Tornabanken, bl.a. den stora gobelängen Svenska sjömän i främmande hamn i Stockholms stadsbibliotek (1930-32; kartongen till denna imponerande vävnad är permanent utställd i Svenska salen, Skissernas museum).

Det var således ingen duvunge som 1961 fick en beställning av Tornabankens styrelse på en gobeläng, men det tog fem år från start till mål. Linnqvist hade i ett par av sina senare bildvävnader samarbetat med den välkända gobelängmanufakturen Tabard i den lilla staden Aubusson i Frankrike. Uppdraget att väva den nya gobelängen efter Linnqvists kartonger (ritningar) gick därför även denna gång till Tabard. Linnqvist arbetade först i ett par år med uppdraget, åkte runt i de tre häraderna och läste på om folklivet förr i dessa samt gjorde en stor mängd skisser, vilka skänktes till Skissernas museum eller ”Arkivmuseet”, som det då kallades. Konstnären döpte sitt verk till Sägen och legend och har själv skildrat sitt arbete i en liten skrift med samma namn (2 ex. i Lundasamlingen i Stadsbiblioteket). Den färdiga kartongen ”översattes” sedan under ett par års tid av skickliga vävare i Aubusson till en 15 kvm stor gobeläng i haute-lisseteknik och fraktades sedan till Lund (som en jämförelse kan nämnas att GANs gobeläng Finnsagan i Tegnérsalen i Lunds universitetsbibliotek är cirka 12,5 kvm stor).

”Staden Lund med sin domkyrka bildar ett ramverk kring hela kompositionen”, skriver Linnqvist i den informativa broschyren som trycktes till invigningen. Men det är domkyrkan före Zettervalls stora ombyggnad som han har avbildat. Domkyrkan är placerad längst upp till höger i sällskap med en präst,en biskop och Lunds universitets rektor i rektorsdräkten från 1668. I motsvarande hörn nere till vänster har konstnären framställt Jätten Finn och bredvid honom domkyrkans skyddshelgon Sankt Laurentius, som delar ut kyrkans penningar till fattiga i Rom och därför anno 258 straffades genom att stekas på ett halster. Mellan dessa två poler i kompositionen har konstnären brett ut ett färg- och detaljrikt skådespel som bygger på gamla sägner och folklivet i de tre häraderna på 1820-talet. 

Gobelängens gravitationscentrum är korsvirkesgården med halmtak, och nedanför denna trådes dansen med kvinnor i häradsdräkter, herrskapsfolk som tittar på samt en dragon, en husar och en infanterist som representerar de tre regementena i denna trakt av Skåne på den tiden. Till höger om mittpartiet ser man en postryttare, som spränger fram på sin häst på en valvbro, och under denna Näcken. Linnqvist har placerat en speleman och en ung skald i tidstypisk dräkt bredvid valvbron och skriver att han har tänkt på Stagnelius berömda dikt Näcken. Den vänstra delen av gobelängen framställer Skogen som kontrast mot civilisationen i Staden och Bygden. Detta parti inramas av två vridna bokar, som konstnären tecknat av i Dalby Söderskog, och handlar om gamla sägner och trolltyg, ”de underjordiska”, som han skriver. Där ser man bland mycket annat en bonde som försöker betsla Bäckahästen, och där ovanför som en kontrast mot trolltyget ett heraldiskt lejon, en enhörning och en grip samt Torups slott med en kronhjort i vallgraven.

Under många år hängde Sägen och legend på Tornabankens huvudvägg mot Mårtenstorget, så att man kunde se gobelängen genom fönstren mot torget. När bankhallen långt senare styckades upp i två delar fick gobelängen en klart sämre placering på en vägg in mot hallen, där den hängde hårt trängd av kontorsmöbler. När Tornabanken till slut stängdes för några år sedan, togs gobelängen ner och rullades ihop. Banken var då sedan många år inkorporerad med Sparbanken i Lund, som under historiens gång bytt namn ett antal gånger och nu senast blivit en del av konglomeratet Sparbanken Skåne. Det var därför en välgärning av Sparbanken Skåne att, på initiativ av Gamla Lunds ordförande K. Arne Blom, skänka Hilding Linnqvists gobeläng till Lunds kommun, som beslöt att den skulle placeras i kommunens nya förvaltningsbyggnad Kristallen. Men var i Kristallen skulle man hänga den stora gobelängen, som är 6 meter bred och 2,5 meter på höjden? Det visade sig att det fanns en enda vägg i detta glaspalats som passade, nämligen i hörsalen Diamanten i bottenvåningen. Där hängdes den upp dagen före återinvigningen och gick in perfekt mellan två pelare – nästan som om den hade varit gjord för den nya väggen!

Återinvigningen skedde den 11 mars 2016, på en dag när exakt 50 år efter den ursprungliga invigningen i Tornabanken. 50 år är en lång tid, men gobelängen hade klarat sig förvånansvärt bra från blekning samt rengjorts inför återinvigningen. Kommunfullmäktiges ordförande Lennart Prytz hälsade välkommen, och Sparbanken Skånes vice vd Anders Österberg överlämnade gobelängen till kommunen. Artikelförfattaren hade fått i uppdrag att berätta om Hilding Linnqvists skapelse för ett 25-tal inbjudna gäster. Det kändes onekligen märkligt, eftersom jag hade varit med redan för 50 år sedan, och jag hade naturligtvis god hjälp vid min presentation av Linnqvists egen text i broschyren om Sägen och legend. Det är önskvärt att ett exemplar av broschyren placeras i Diamanten eller helst att kommunen bekostar en ny upplaga av densamma, gärna med ett tillägg om flytten. Givetvis bör gobelängen med sin nya placering kompletteras med en skylt med konstnärens namn, verkets titel, teknik och årtal etc. Det senare är egentligen en självklarhet när det gäller all offentlig konst, men tyvärr ”glöms” den där självklara skylten ej sällan bort. Förhoppningsvis skall kommunen också emellanåt kunna ordna visningar för allmänheten av den magnifika gobelängen på sin nya plats i Kristallen.

JAN TORSTEN AHLSTRAND