Lund med omnejd har en egen variant av 1800-talsarkitektur – den s.k. bruniusstilen. Kännetecknen är kompakta volymer i rött tegel, symmetriska fasader med ibland små, avsiktliga asymmetrier, medeltidsinspirerade dekorationer skulpterade i teglet och gärna djupa exteriöra fönsternischer. Därtill kommer ibland puts på utvalda fasadpartier och gotiska rosettmönster som bildar spröjsar i fönstren eller fyller fälten på de tunga trädörrarna. Vem var mannen bakom dessa personliga hus och hur kom han att skapa denna arkitekturstil?

År 1820 när Carl Georg Brunius (1793–1869) återkom till staden där han varit student dominerades Lund av domkyrkan. Kring den väldiga dômen låg en mängd mindre byggnader som fick kyrkan att verka ännu större. I väster mot dagens Kyrkogata låg spruthus, våghus, förrådshus och domskolan som universitetet använde som kemisk institution. I öster vid absiden låg konsistoriet omgivet av den f.d. klostergårdens dubbla murar. I nordost låg domkapitlet och rester av det gamla biskopspalatset, som man då inte visste vad det var. Åt söder fanns de murar som inhägnat hela domkyrkoområdet och innanför dem låg bland flera äldre hus Liberiet. Domkyrkans sydfasad stöttades ännu av van Dürens stora strävpelare från 1500-talet, men fasadens två forna katolska kapell – Peder Lykkes och Karl den rödes – hade rivits 1812, året innan Brunius kommit till Lund.

Domkyrkan – learning by doing
Kanske var det de rivna kapellen som inspirerade Brunius till hans stora rensning av domkyrkoområdet. I Europas städer, bland annat i Paris frilades katedraler och äldre byggnader revs i mängd för att man ostört skulle uppleva de mäktiga kyrkorna.
Brunius akademiska karriär gav honom inflytande i universitetet, kyrkan och staden. År 1821 blev han adjunkt vid teologiska fakulteten, 1823 disputerade han och prästvigdes, 1824 efterträdde han Esaias Tegnér som professor i grekiska och åren 1831–32 och 1841–42 var han universitetets rektor. Han fick tillträde till domkyrkorådet vilket innebar att han kunde förverkliga rivningarna kring domkyrkan. Mellan 1832 och 1845 frilades katedralen helt och Krafts torg anlades. Klosteranläggningen, konsistorie- och kapitelhusen och biskopspalatset försvann – alla från medeltiden. Brunius start som kyrkorestauratör var en smula förvånande för en man som gått till historien som medeltidsentusiast.
Domkyrkans inre rensades upp. Behovet av en ny orgel satte igång processen. Från Stockholm skickades arkitekten Axel Nyström vid Överintendentsämbetet för att leda arbetet. Genom hans samarbete med domkyrkorådet blev han och Brunius beroende av varandra och Nyström överlät allt mer ansvar till Brunius. Den gamla orgeln stod på lektoriemuren som sedan 1300-talet delat kyrkorummet i en övre korkyrka och en nedre lekmannakyrka. Nu väcktes tanken att riva muren och återupprätta ett sammanhängande kyrkorum. Brunius ansåg att muren hört till en katolsk kyrkoordning och var främmande för såväl den lutherska som den ursprungliga kristna kyrkan.
Muren revs 1833. En ny orgel placerades innanför västfasaden, en ny bred trappa förenade långhus och kor och ett enhetligt kyrkorum skapades. De medeltida snidade korstolarna stuvades ner i kryptan liksom lektoriemurens portik. Den plockades dock snart fram för att pryda Kungshuset. Under 1840-talet fortsatte Brunius med stora reparationer. I kryptan som hotade att kollapsa förnyades alla kolonnbaser och korgolvet över lyftes upp.
Idag ses Brunius insatser i domkyrkan som både hårda och finkänsliga. En helhetsstrategi är svår att finna, men det han satsade på genomfördes med stor kraft. För Brunius var domkyrkan ett lärostycke. Han närmade sig ju arkitekturen som autodidakt och skaffade sig gradvis kunskap om byggnadskonsten, särskilt den medeltida arkitekturen. Idag anser vi absiden vara domkyrkans vackraste och förnämsta del – detsamma tyckte Brunius. Från den hämtade han principerna för sin arkitektur. Där fann han en stenarkitektur vars fasad var uppdelad i djupa, reliefartade skikt och där de främsta skiktens delar fungerade som ett stödjande ramverk i vilket olika motiv med rundbågeform fogades in.

Kungshuset – tegelstilen föds
Universitetet som berövats undervisningslokaler genom rivningarna runt domkyrkan beslöt 1834 att bygga till sin huvudbyggnad, Kungshuset, med en tredje våning. Kungshuset var ett danskt renässansslott uppfört 1578–84, som på 1700-talet byggts om av Carl Hårleman och vars röda tegelmurar dolts bakom ljus puts. Brunius ritade ett ombyggnadsförslag, men universitetet valde Axel Nyströms. Liksom i domkyrkan fick Brunius en självständig roll som projektledare och bygget kom, föga förvånande, att i flera avseenden avvika från Nyströms förslag och närma sig Brunius eget. Han lät, i motsats till Nyströms helputsade fasad, putsa bara de två nedre våningarna och som dekorativ kontrast lät han deras nya fönsteromfattningar förbli oputsade och den nya tredje våningen stå helt i tegel. Brunius förde också in rundbågefönster i bottenvåningen och de nya gavlarnas utformning kan ses som en nytolkning i tegel av de principer han funnit i absiden. Gavlarna gjordes lite olika vilket var främmande för Nyströms klassiska grundhållning. Att variera gavlarna på i övrigt symmetriska byggnader var ett grepp som Brunius gärna tycks ha tillämpat. Troligen såg han det som typiskt för den medeltida arkitekturen. Kanske kom idén från domkyrkans tvärskeppsgavlar som var och fortfarande är olika.
Han lät också förändra Kungshusets interiör. Bjälklagens läge ändrades, Carolinasalen fick åtta nya träkolonner i nyromansk stil och i vestibulen placerades delar av portalen från domkyrkans lektoriemur.

Genombrott och karriär
För Brunius hörde tegel till äkta medeltidsarkitektur. Putsade fasader var i hans ögon uttryck för en degenererad arkitekturtradition, knuten bland annat till den katolska epoken. Och när han 1840 byggde sitt eget bostadshus på Kiliansgatan blev det ett ”kungshus” helt i rött tegel. Det var ett stort hus, som med sina tre våningar reste sig över bondbyns envånings korsvirkeslängor.
Från 1841 växte Brunius berömmelse. Främst som kyrkorestauratör, men även som arkitekt för nya kyrkor och andra byggnader. Han restaurerade och byggde om ett fyrtiotal kyrkor i och utanför Skåne, däribland Mariakyrkan i Helsingborg, Sankt Petri kyrkan i Malmö och domkyrkorna i Växjö och Linköping och ritade åtta nya. Kristinehamns kyrka uppfördes helt i tegel med proportioner snarlika Lunds domkyrkas. Han ritade Råby ungdomsskola, och huvudbyggnad, magasin och stallbyggnader för Jordberga slott. Han byggde om slott som Sövdeborg, Trolleholm och Knutsborg. Han hade fullt upp att göra men hade förlorat kontrollen över Lunds domkyrka. Vid hans avgång från domkyrkorådet 1865 hade Helgo Zettervall redan tillträtt som domkyrkoarkitekt och påbörjat sin förnyelse av katedralen – ett projekt som Brunius in i det längsta motarbetade.

Ett inspirerande byggnadsarv
Brunius hade ett passionerat förhållande till sina projekt. Han drev dem med stark hand och trampade mången partner, medarbetare och byggherre på tårna. Idag kan vi – som sluppit se personen Brunius svåra sidor – glädjas åt byggnadsarvet han lämnade och åt att hans egensinniga arkitekturideal blev förverkligade.
I sina bästa stunder lyckades autodidakten Brunius åstadkomma en avundsvärt vital och gestaltrik arkitektur. Styrkan ligger främst i den starka materialverkan, i de flerskiktigt murade fasadernas skulpturala kvaliteter och i värmen i det röda teglet. Dessutom visar hans byggnader att man genom att se bakåt i tiden och låta sig fascineras av en historisk epoks byggnadskonst kan skapa en helt ny arkitektur. Bruniusstilen kom att tillämpas av flera byggmästare och arkitekter i Skåne under 1800-talets senare del och den var verkligen en ny stil, aldrig förut skådad.

THOMAS HELLQUIST