En av Lunds mest kända hundar är nog professor Siwes King som på 1950-talet var ett välbekant inslag i gatulivet. Hans vanor gjorde honom också känd hos polisen.

Jag har varit polis i Lund. På 50-talet bestod poliskåren av ca 50 poliser varav de flesta hörde till ordningspolisen. Polisstationen fanns vid denna tid på Rådhuset. Poliserna fotpatrullerade natt och dag, enligt särskild turlista, på gatorna i stadens centrum. På 50-talet hade Lund inte så många invånare och genom det dagliga patrullerandet blev man bekant med många av dem.

En sådan bekantskap var professor Siwe. Han bodde i bankhuset mitt emot Domkyrkan och gick dagligen till sin arbetsplats på barnsjukhuset vid Getinge-vägen. Träffade man på Siwe ville han gärna att man skulle förlägga fotpatrulleringen i hans sällskap till sjukhuset. Under promenaden talade han inte om sjukdomar eller om kriminalitet i staden. Nej, han förde istället samtalet in på livets orättvisor, fattigdomen i världen och hur viktigt det var att hjälpa dem i samhället som hade det svårt. Nu långt efter förstår jag att Siwe kanske valde samtals-ämne i syfte att påverka polisen att vara aktsam om de mest utsatta i samhället.

Siwes familj bestod av makarna Siwe, en son, ett hembiträde och en hund som hette King. Hunden var av newfoundlandras, kraftigt byggd och med tjock svart päls. Till sin karaktär var King ganska trög och sävlig, på gränsen till lat. Hembiträdet släppte ut honom vid halvåttatiden på morgonen och då gick King och lade sig på Domkyrkoplan. Strax därpå ringde domkyrkans klockor till morgonbön. Då kyrkobesökarna var på väg in i kyrkan passade King ofta på att följa med. Då de kom ut efter en halvtimme följde King med ut och lade sig igen att vila på Domkyrkoplan.

Struntade i trafikregler

King var helt okunnig om Vägtrafikförordningens trafikregler, struntade i de markerade övergångsställena utan korsade gatan där det passade honom. Bilar och cyklister fick stanna för honom. King var en livsnjutare – om solen värmde en bit av gångbanan kunde han lägga sig där och njuta och somna. För att passera honom fick gående antingen gå ut i körbanan eller ”trampa över honom”. Som patrullerande polis fick man gå bort till King och påtala att det var en högst olämplig viloplats han valt.

King var på sitt sätt ganska charmig men en del tyckte att han tog sig för stora friheter. Flera av de äldre poliserna ansåg att King favoriserades och att han borde följa reglerna beträffande tillsyn av hundar.

Omhändertagen av polisen

En dag blev King omhändertagen på Mårtenstorget. Det var bestämt att hundar inte fick springa lösa medan torghandeln pågick. En äldre polis tog King och förde honom till polisstationen och han följde glatt och villigt med. Polismannen rapporterade av till överkonstapeln att King sprungit lös på Mårtenstorget och att han därför omhändertagits. Överkonstapeln menade att polismannen kunde ha släppt King då de kommit utanför torget. Nu var överkonstapeln tvungen att ringa till Siwes och uppmana dem att hämta King.

I polisstationens källare fanns särskilda boxar där omhändertagna hundar skulle placeras. Men överkonstapeln menade att King kunde få gå fritt i vaktrummet vilket irriterade den äldre polismannen. Efter en stund kom Siwes hembiträde och hämtade King. Den äldre polismannen undrade då om inte Siwes ägare borde rapporteras då han låtit King springa lös på Mårtenstorget. Överkonstapeln menade att han inte kunde rapportera Siwes hembiträde, det var ju inte hon som ägde hunden. Det blev ingen rapport.

En natt kom det in en man på polisstationen och berättade att han just passerat Kungsgatan. Där höll man på med gatuarbete och hade grävt en djup grop i körbanan. Från botten av gropen hade han hört ljud – någon gnydde och jämrade sig. Det var så mörkt så han kunde inte se vad som fanns i gropen.

Några poliser tog en ficklampa och sprang till Kungsgatan. I botten av gropen låg King. Det fanns en stege där och en polis tog sig ned i gropen. Efter en del besvär fick han upp King. Det var inte så lätt att bära den tunga hunden och samtidigt klättra på den rangliga stegen. King var smutsig och blöt och lufsade genast hem till bankhuset på Kyrkogatan. Polisen som räddat King hade betydande besvär med att göra ren uniformen.

En dag blev jag och en kollega inkallade till polismästaren Bertil Åkerman som berättade att han blivit uppringd av professor Siwe som sagt att King hade dött. Siwe hade ringt till stads-trädgårdsmästaren och bett om tillstånd att få begrava King i Stadsparken. Men denna begäran hade avvisats på det bestämdaste. ”Hur skulle det se ut om alla hundar som dör i Lund skulle få begravas i Stadsparken?”

Därför hade Siwe vänt sig till bankdirektören för Gamla Sparbanken och bett att få begrava King inne på gården. Bankdirektören gav sitt tillstånd – King hade ju dock varit hyresgäst i bankens fastighet. Men hur skulle man transportera dit hunden? Ingången till Siwes lägenhet var från Kyrkogatan medan ingången till gården var från Klostergatan. Siwe hade frågat polismästaren om inte polisen skulle kunna transportera King från Kyrkogatan till Klostergatan.

Polismästare Åkerman sade att det var helt frivilligt om vi ville hjälpa till med transporten. Det var ingen order. Min kollega och jag överlade och sade ja. Vi fick tillstånd att använda polisens enda bil – en grön Dodge. Den fick bara användas undantagsvis och då med särskild chaufför.

En hund ligger begraven

Vi körde till bankhuset och hos Siwes öppnade hembiträdet för oss och visade oss in i matsalen där resten av familjen var. King låg svept i ett vitt lakan framför den öppna spisen. Siwe berättade om Kings sjukdomar – syn och hörsel hade försämrats avsevärt och hjärtat hade börjat svikta. Han hade behandlats med diverse medikamenter men blivit sämre och slutligen somnat in. Alla i familjen var märkbart tagna.

Efter Siwes minnestal bar jag och min kollega King liggande i svepningen ner till Kyrkogatan där King placerades i bilen. Vi for norrut på Kyrkogatan – Sankt Peters Kyrkogata – Bantorget och in på Klostergatan där vi stannade utanför porten till bankens gårdshus. Vi bar King till en grav som grävts intill bankhuset. Ett tiotal personer hade samlats och deltog i avskedet då King sänktes ned i graven. En profil i Lunds gatuliv var nu för evigt borta.

LENNART JÖNSSON