Lund hade på 1700-talet bara ett par tusen invånare. Domkyrkan var samlingsplatsen dit de flesta kom. Tornväktarna som vakade över staden dag och natt, bönderna som transporterade byggnadsmaterial till domkyrkans renoveringar, skolgossarna som ledde psalmsången men på rasterna spelade boll och råkade slå sönder kyrkfönster, svinen som bökade på kyrko­gården och universitetets gräsmattor, domkyrkoinspektoren som stoppade en del av inkomsterna i egen ficka, gudstjänstbesökarna som trätte om bänkplatserna, hantverkarna som ibland med fara för livet försökte hålla den förfallna domkyrkan i stånd, urmakaren som skötte det opålitliga torn­uret, klockgjutaränkan som göt om de spruckna kyrkklockorna och många andra.

Alla dessa träder fram i boken ”Livet kring Lunds domkyrka på 1700-­talet: Domkyrkorådets protokoll berättar” (Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift) där Per Stobæus ger glimtar av vardagslivet i en liten universitetsstad för snart 300 år sedan. Per Stobæus är historiker liksom sin kände namne Kilian Stobæus, men inte ättling till den berömde Lundaakademikern, som man skulle kunna tro:

– Vi är släkt på långt håll; Kilian Stobæus hade inga barn.

Per Stobæus disputerade på en avhandling om biskop Hans Brask – han med den berömda brasklappen – och arbetar med handskrifter på UB sedan 2009. Han undervisar också i paleografi, konsten att läsa gamla handskrifter.

Boken om folklivet på 1700-talet är en biprodukt av en stor genomgång av protokoll om ombyggnaden av domkyrkan.

– Jag hittade så mycket roligt där om människorna. Samhället var så annorlunda. I denna stad som var så liten att vi skulle betrakta den som en by idag fanns alla institutioner; domkyrkan, universitetet, biskopen, rektorn, borgmästaren, stadens borgerskap. Alla kände alla, men det fanns en starkt markerad rangordning och titlarna var viktiga.

På kvällen torsdagen den 21 september berättar Per Stobæus i Kulturens auditorium. ′

Karl G Jönsson