I ett brev till Amelie Posse beskriver Wilhelm Ekelund sin upplevelse av Lunds domkyrkas klockor så här:

”Jag tänkte skriva angenämt i kväll till Er – nej, jag märker att jag är sönder. Där var så vämjeligt överallt i kväll – Gyllenkroks – Vallen –. Där var så mycket som blängde från sofforna – åh de helvetes sofforna som nu kommit ut igen! Förbi, förbi! Lugn, frid, ensamhet, adieu! Fullt av fruntimmer och studentäckel och knoddar, och när skymningen kommer – pigfnitter i trädgården, dragspel och allt möjligt från nya stan – Nu ringer det nio, det är ändå ett hederligt ljud.” 

Ekelunds brev skrevs i början på 1900-talet. Ett knappt sekel senare låter författaren Sigrid Combüchen sin brevvän Hedwig Langmark kommentera ljudet från samma klockor, också det i ett brev:

”Bästa Sigrid Combüchen, jag blir så avundsjuk när Ni skriver om det ni kallar sherrytimmen. På terrassen när solen går in i Säfstaholmsträdets bladverk och Ni hör klockorna från domkyrkan och Allhelgonakyrkan slå sex, ”den mörkare i efterklangen av den ljusare”.*

*Här måste vän av ordning inskjuta att det klockliknande ljudet från Allhelgonakyrkan alstrades fram till 1966 av ett antal från Danmark importerade koppartuber. Rätt ska vara rätt. 

Detta är två skribenter som har lyssnat på Lund och lagt märke till Lunds domkyrkas klockor. Naturligtvis finns det flera författare som skänkt klockorna en tanke eller ett ord. Men de är inte många. Än färre är de lundabor som riktigt uppmärksammar klockorna. Det är märkligt.

Klockorna lever numera ett liv i anonymitet. De har marginaliserats. Trots hårt arbete dygnet om har de drabbats av utanförskapets förbannelser. Men det kanske inte är så konstigt att klockorna fallit i glömska och negligeras. Det började redan på 1800-talet.

Domkyrkans store upptecknare CG Brunius redogör på 600 sidor för snart sagt varje sten, varje fris i domkyrkan. Klockorna berörs kortfattat och utan större engagemang, trots att Lunds domkyrkas klockor är den dominerande predikanten i Lund under lejonparten av det senaste millenniet. Dessutom kallar Brunius genomgående domkyrkoklockorna för ringklockor, något som får oss att tänka på ett litet plingelingdon på en cykel, inte de mäktiga stycken malm som samtalar med en domkyrkoförsamling. 

Erik Cinthio, också han stor domkyrkokännare, konstaterar seklet senare kortfattat:

”Tornen ger sig inte bara ögonsynligen tillkänna utan kanske i än högre grad genom de klockor som ljuder över staden.”

Även klockornas fantasilösa namn ger uttryck för det ljumma intresset: storklockan, mellanklockan och lillklockan. I Helgeandskyrkan har man förstått vad klockklang betyder. Där heter klockor Glädjens Kraft, Sanningens Kraft och Andens Kraft. 

Det svaga intresset för domkyrkoklockorna fortsätter. Hemsidor och annan information kring domkyrkan ger knapphändig eller ingen information om klockorna. 

Domkyrko- och lundahistoriker i allmänhet verkar behandla klockorna som själlösa ting och bortser från att under 1000 år har domkyrkans klockor varit en viktig del av lundabornas urbana identitet. 

Ett dominerande ljud.
Under närmare tusen år var domkyrkan högre och resligare än någon annan byggnad, där den låg i stadens mitt. Intill domkyrkan fanns länge ett speciellt klocktorn för att härbärgera en av församlingens högst skattade och dyraste ägodelar – klockan. En sådan klocka var Maria Laura, vars berömda klang vid ”hörligt väder” ska ha uppfattats vida omkring, över Öresund och långt in över Själland. Klockan var väldig, efter en omgjutning 1518 vägde den över 9 ton, nästa tre gånger så mycket som dagens storklocka. Kanske möttes ljudet av domkyrkoklockorna i Lund och Roskilde någonstans i Köpenhamn… 

Lunds domkyrka var stadens centrum. Den som går sträckorna från den gamla stadsvallen till domkyrkan ska finna att från det medeltida Lunds utkanter till domkyrkan är det knappt 1100 medeltida steg. Husen, skjul, bodar och bostäder var mestadels enkla byggnader i ett plan, och ljudet från domkyrkans klockor måste ha trängt in i varje skrymsle, varje vrå av staden. 

Många torgför tron att människor förr i tiden hade en annan, lugnare och mera cyklisk tidsuppfattning. Det kan inte ha gällt medeltidens lundabor. De blev påminda om sina plikter mot familj, överhet, kyrka, arbete, om hot och död snart sagt dygnet om, från alla håll och kanter eftersom antalet kyrkor växte lavinartat.

Det började kring 1000-talet och de närmaste femhundra åren byggdes det nya kyrkor i rasande takt, för att vara 27 stycken i början på 1500-talet – en kyrka och minst en klocka på 150 invånare Naturligtvis var inte alla klockorna av samma dignitet som domkyrkans, men någon sorts klocka fanns säkert till hands för att kalla munkar, nunnor och församlingsbor till böner, själaringning, vesper och allsköns ritualer.

Vilket liv det måste ha varit!

Marknaden för klockor var stor och man har hitintills hittat två anläggningar avsedda för klockgjutning. En ligger en bit upp i Helgonabacken, strax norr om Universitetsbiblioteket, den andra i kvarteret Drotten. Bägge finns i anslutning till kyrkor eller kloster, och klockorna verkar ha gjutits i samband med själva kyrkbygget. 

Lund hade alltså fler än två dussin kyrkor fram till reformationen. Då revs alla utom tre. Vart tog då klockorna vägen? Kyrkklockor var hårdvaluta och intressanta som skatteobjekt. Troligtvis blev Lunds klockor likvid i någon kunglig affärsuppgörelse, eller så gjöts de helt sonika om till nya klockor. Eller kanoner. 

Det är svårt att föreställa sig den ställning klockorna hade i människors liv långt in på 1900-talet. De berättade om Gud, om gudstjänster, om släktingars och vänners liv och död, bröllop och begravningar, om glädje och sorg. Dygnet runt, året om. 

Heliga ljud och hederliga ljud
Klockornas kyrkliga uppgifter är lätta att förstå, men klockorna hade också borgerliga uppgifter.

Att ange tiden var viktigt. Ur blev inte allmän egendom förrän långt in på 1900-talet. Innan dess var alla, hög som låg helt beroende av att lyssna på kyrkklockorna för att orientera sig om tiden.

Klockorna var dessutom en absolut förutsättning för den akademiska kvarten. Alla: professorer, ”sketna docenter” och studenter hörde klockorna slå hel timme, och då var det dags att ge sig iväg till föreläsningen. 

Ljud av eld, krig och katastrof
En vådeld var gångna tiders helvete på jorden. Bröt en brand ut någonstans i Lund innebar det allt som oftast katastrof för hela staden. För att få en tidig  varning fanns väktare i domkyrkotornet med uppgift att ringa i klockorna, väcka staden och hänga ut vimplar och flaggor som berättade i vilken del av staden det brann. Det gällde att få folk på benen så att de utrustade med spannar och ruskor kunde begränsa eldens framfart. Ofta var uppgiften omöjlig.

Klockorna klämtade också vid krigsutbrott och annan fara. Senast en krigsringning hördes över Lund var i samband med Nazitysklands anfall på Polen den 1 september 1939. Då fick den unge Per-Håkan Ohlsson tillåtelse av domkyrkovaktmästare Oskar Jönsson att klättra upp till den minsta klockan i södra tornet ”Kinkan” och berätta för församlingen att krig hade utbrutit. 

Klockorna fungerade som armbandsur, radio, tv, mobiltelefon, Facebook och Sydsvenskans Lundadel, lokaltidningar samt det nationella systemet för VMA ”Viktigt Meddelande till Allmänheten”.

Klockorna berättade om allt som var värt att veta i den lilla, nära världen men också om avgörande händelser på nationell nivå. 

Klockornas betydelse för dåtidens lundabor finns fint beskrivet på den gamla Mellanklockans inskription från 1774. 

NÄR MAN I TIDENS BOK SKREV SJUTTONHUNDRAFYRA

OCH SJUTTIO DERTILL, FRÅN VÅR FÖRSONING DYRA:

JAG STÖPTES OM PÅ NYTT OCH ÖKTES TILL MIN VIKT,

FÖR ATT MED HÖGRE RÖST, PÅMINNA DIG MIN PLIKT.

UPPMÄRKSAM VID MITT LIUD, DU PLÄR LÄTTSINNIGT FRÅGA

OM DÖDEN INBROTT GJORDT? OM VÅDELD BÖRJAT LÅGA?

OM GUDSTIENST ÄR FÖR HAND? OM DOMPREDIKAN SKER?

OM UPPROR ÄR I LAND? OM LIKFÄRD SIG FRAMTER?

LYSS HELLRE TIL OCH LÄR, AF MINA GÄLLA THONER

HUR DÖD OCH DOM ÄR NÄR, DIG INGENDERA SKONER. 

Förbryllande ljud.
Ljudet av klockor innehåller alla stämningar. Inför ett bröllop är ljudet fullt av hopp och glädje.
Samma klockor vid en begravning är dämpande och dystra.
För Ekelund var klockornas ljud hederligt. För Combüchen innebär det en del av lugnet i sherrytimmen.
Klockklangen i Lundagård på nyårsnatten uttrycker livsglädje och visdom i kamp mot dumma droger och nyrika raketer.
Hur kan exakt samma ljud ge så olika impulser och ge upphov till så skilda sinnesstämningar?
Det är besynnerligt.

Vid en ovetenskaplig undersökning bland nyfikna, äldre och många gånger musikaliska lundabor (gränsen för gammal lundabo går vid 40 års oavbruten vistelse, om läsaren undrar) visade det sig dessutom att ingen, jag säger ingen, kände igen klangen från sig egen domkyrka, Lunds Domkyrkas klockor. Det är också besynnerligt.

Hur kan vi glömma ljudet av vår egen klockklang?

Hur kan det komma sig att lundabor som är uppfödda på klockklang inte omedelbart känner sin domkyrkas klockor. Ett försök till förklaring är att kyrkklockornas ljud inte är musik. De spelar inte en melodi, som vi kan leva med i och komma ihåg. De levererar signaler som återkommer igen och igen. Precis som en ringklocka i hallen, och vem kommer ihåg hur den låter? Jo, den låter pling, pling alternativt ring, ring och kyrkklockor låter ding dång. Det är så långt vi når i upplevelse av själva ljudet av någotsånär jämförbara klockor. Men om man först lyssnar till en landsortskyrka och sedan en domkyrkoklocka så kommer alla att uppfatta skillnaden i klang. 

Kyrkklockor spelar en viktig roll i mängder av musik och sångtexter alltifrån ”Ding, Dong Merrily on High” från 1500-talet till ”Världens störste skald” Carl Michael Bellman som använder klockor flitigt, likaså Giacomo Puccini. Moderna klockassociationer finns hos stora rockband: Bee-Gees, Coldplay och Firebirds men också hos svenska dansband som Lasse Stefanz och Lotta Engberg. 

Tusentals melodier och uttryck refererar till Kling-Klang, klockor och klockklang som symboler för liv, kärlek, lycka och vänskap. 

Hur låter klockorna?
Klock-klangen i Lund alstras av en speciell klockform den s.k. Gloriosa-klockan, och härstammar från storklockan i Erfurt och anses vara ett mästerverk i sin klanguppbyggnad med en kraftigt, men milt sjungande underoktav. 

I en sammanställning gjord av domkyrkovaktmästaren Oscar Jönsson 1958 anges att klockorna har följande toner: 

Storklockan- tonen är ett H

Mellanklockan – tonen är ett diss

Lill-klockan – tonen är ett ciss

Knutsklockan tonen är ett F. 

Kinkan (som inte används) – tonen är ett ljust H.

Det finns alltså tillräckligt många toner och fin klang för att göra musik, som skulle göra det lättare att känna igen klockornas ljud. Varför görs det inte? 

Det enkla svaret är: det går inte.

Ett musikstycke kräver en föränderlig rytm som är omöjlig att åstadkomma med ett instrument som tillsammans väger några 1000-tals kilo. När klockorna väl är i rörelse är det omöjligt att förändra rytmen. 

Frågan är om man någonsin eftersträvat att göra de stora kyrkornas klockklang till något annat än en signal. Med en melodi blir det också svårare att få de fria associationer och uppleva alla de stämningar som klock-klang ger möjlighet till. 

Ljudet från Lunds domkyrkas klockor är en del av vår identitet som stad och ingen lyssnande människa lämnas oberörd. Så har det varit i 1000 år. 

Fakta Lunds domkyrkas klockor (Ur en sammanställning gjord av Oscar Jönsson hösten 1958.).

Norra tornet

Storklockan

Storklockan är av typ (Gloriosa) som skapats av den tidens mest frejdade klockgjutare, Gerhard de Wou bördig från Kemp i Holland. Klockan återinvigdes efter omgjutning av biskop Rhode fastlagssöndagen 1927.

Vikt: 3 200 kg.

Ton: H

Mellanklockan

Gjuten av Ohlssons klockgjuteri i Ystad 1926.

Vikt: 1 500 kg

Ton: Diss

Lillklockan eller Birgers klocka* med årtalet 1513. 

Lillklockan är den äldsta av domkyrkans klockor. I början av 1900-talet hotades hon av en omgjutning men den sköts på framtiden ” icke blott av kostnadsskäl utan även av skyldig pietet mot en gammal trotjänare”. 

Vikt: 800-100 kg

Ton: Ciss 

Södra tornet

Knutsklockan

Knutsklockan invigdes 1559

Inskriptionen lyder: 1559 TAA. LOD. IACOB. HOLST. B. I. LYND. STÖBE. TENE. KLOCKE. LYNDE. BY. TIL BESTE.

Att klockan var till för stadens bästa framgår av bestämmelser för tornväktarna som hade att utföra ringningar klockan 8 på morgonen och klockan 9 på kvällen.

Knutsklockan ägs av Knutsgillet, och ringer vid dess sammankomster samt vid bröders och systrars frånfälle. Knutsgillet finns på flera platser men Lund är den enda stad där avlidna ges denna hedersbetygelse. 

Vikt: 600-700 kg

Ton: F

Kinkan

Kinkan gjuten hos Andrea Wetterholz klockgjuteri i Malmö 1739.

Klockan användes inte idag.

Vikt: 170 kg

Ton: ett ljust H

Samtliga uppgifter härstammar från ”Lunds Domkyrkas Ringklockor” nedtecknad av Oscar Jönsson den 16 oktober 1958.

Elektrifieringen inleddes 1937 med Knutsklockan. Fram till 1939 ringde klockorna manuellt och för att hantera storklockan krävdes fyra man som inledde sitt arbete med att ta sig uppför 300 trappsteg. Klockring vid begravningar var jobbigast – för vanligt folk ringdes det normalt i tio minuter, men för en professor kunde man hålla på i en timme.

Storklockan och Mellanklockan är ”nya” och har ersatt tidigare klockor. Den gamla Mellanklockan (en omgjutning som gjordes 1706 av en ännu äldre klocka) finns nu i portvalvet i till domkapitelgården. I Domkyrkomuseet finns ytterligare klockor att beskåda. Den som vill veta mer om kyrkklockor kan även göra ett besök i Drottens kyrkoruin ingång via Föreningen Gamla Lund, Kattesund 6 A. 

*Birger Gunnersen, var primas i Lunds stift. Han var under åren 1497-1519 den siste, invigde katolske ärkebiskopen i Danmark.

Hans Grevelius

Denna artikel har tidigare publicerats i Sällskapet Lundaakademikers Jubileumsskrift 2006-2011 ”Femåringen”